Vem dödade min far av Édouard Louis

När Édouard Louis återupptar kontakten med sin far står denne knappt att känna igen. Han kan inte längre gå, inte andas utan hjälp från en maskin, knappt femtio år fyllda. Ett hälsotillstånd orsakat av fattigdom och socialt utanförskap. "Vem dödade min far" är en anklagelseakt mot den franska staten och samhället, som konstateras skyldiga till att förstöra människors kroppar och liv.

Boken är även ett ovanligt kärleksbrev till en far, som består av en serie minnen, fulla av fattigdom, alkohol och tobaksrök, enstaka lyckliga ögonblick, men framför allt erfarenheter som visar hur avståndet växt mellan sonen som utbildar sig och lär känna världen och fadern vars möjligheter varit kringskurna från början. Den är en vredgad uppgörelse med den politik som stöttar och skyddar vissa, medan den utsätter andra för förföljelse, sjukdom och död. Den som tar ifrån de fattiga för att sänka skatterna för dem som redan har. Politiker som beslutat att vissa mediciner är onödiga, att det ”ska löna sig att arbeta”, och att ”lättja” inte ska stödjas av staten, och därmed maler ner dem som redan är på botten ännu lite mer, kröker deras ryggar ännu lite mer ner mot rännstenen.

Édouard Louis sätt att i alla sina böcker blanda ett sociologiskt perspektiv och tillvägagångssätt med det självbiografiska skönlitterära berättandet är verkningsfullt, först i uppväxt- & klasskildringen i debuten, följt av skildringen av att ha blivit utsatt för övergrepp och våldtäkt i den förra boken, ”Våldets historia”, och nu med fokus på sin egen far. De båda har genom åren haft ett komplicerat förhållande och den här texten är en stridsskrift och en uppgörelse med politiker och andra makthavare och de mekanismer i samhället som tagit kål på den både fysiskt och psykiskt utslitne (sjukpensionerade och utförsäkrade) fadern i förtid.