Paletten #331 2023

Den symboliska ordningen

Vad styrs människan av? Enligt Jacques Lacan av inget mindre än ”det reala”, ”den symboliska” och ”den imaginära” ordningen. I höstas ägnade vi Paletten #329 åt ”det reala”, vilket är psykoanalysens kodnamn för ”det omöjliga”, det som får oss att fly från eller springa efter saker och ting vi inte kan nå. Det reala är muren vi går in i när vi hamnar i en depression. Den ultimata muren är döden. Men det realas mur kan också uppstå i kärleken till ett onåbart objekt, som till exempel i medeltidens vurm för den höviska kärleken, där trubadurens masochistiska kärlek till den ouppnåeliga damen upprätthöll en feodal, patriarkal maktstruktur som höll kvinnan i schack.

Detta Palettennummer ägnar vi åt den symboliska ordningen. Vad regleras den av? Den store Andre, som är inget mindre än språket och alla de nätverk av intersubjektiva relationer, kunskaper och ideologiska konventioner som reglerar våra samhällen. När barnet träder in i språket och upptäcker samhällets regler och diktat, lär det sig inte bara att hantera den store Andre, språkets imaginära funktion som gör att vi accepterar något som är större än oss själva, utan också den lille andre, medmänniskan, der Nebenmensch, för att tala med Freud, som är både främmande och lik oss på samma gång, både intim och extim. Den andre bor också inom oss. Jag är en annan, hävdade Arthur Rimbaud. Vad händer när den andre, oavsett om det handlar om den lille eller store Andre, börjar få en negativ dimension? Människan kan då hamna i en paranoid relation till verkligheten. The other becomes Big Brother. Alla begärda objekt kan få en förföljande dimension när vi inte hittar den rätta distansen till dem.

Människan är bristfällig, limiterad, skör och framförallt djupt okunnig. Men människan vill oftast inte erkänna sin brist, utan hellre söka efter bristen hos den andre, och när hon har funnit det – förinta den andre, på ett symboliskt eller reellt plan. Simone de Beauvoir inledde sin första roman Den inbjudna från 1943 – ett triangeldrama som utspelar sig på en teaterensemble i 40-talets Paris, mellan de Beauvoirs alterego, en man som har stora likheter med Sartre och den betydligt yngre Olga, med detta Hegelcitat: ”Varje medvetande eftersträvar det andras död”. Hur går denna sentens egentligen ihop med ett annat famöst Hegelcitat, ”människan begär den andres begär”? Rätt så bra. Man skulle rentav kunna se dem som två delar av samma mynt. Hade det inte varit för den symboliska ordningen hade människor levt ännu vildare än vad de redan gör, men det finns även ett våld i den symboliska ordningen, i förbudet mot incesten som utövas av faderns lag, en lag som idag är kanske mer hotad än någonsin, om vi tittar på de vågor av statlig eller överstatlig technokapitalistisk fascism och rasism som löper över världen idag.

I detta nummer har vi bett en rad kulturutövare att titta närmare på hur människan förhåller sig till den symboliska ordningen, inom konsten och kulturvärlden, och reflektera över gamla och nya kulturkrig, revolutioner och olösliga konflikter. Peter Jansson konstaterar i sin essä att den symboliska lagen har perverterats och reducerats till en förkolnad rest. Vad gäller den stundande apokalypsen vänder han sig till Lacans ödesdigra ord i Psykoanalysens etik (1959–1960): ”Det är inte de perversa som kommer att utlösa den utan byråkraterna, och vi kommer inte ens att veta om deras avsikt var god eller ond.” Han förklarar vidare hur överjaget perverteras och hur människan blir ett instrument för den Andres njutning i en narcissistisk samhällsordning, där frånvaron av den inre lagen kompenseras av yttre lagar, en ökad kontroll av medborgarna, tilltagande kameraövervakning, allt hårdare och komplicerade lagsystem och framväxande totalitära system. Inte undra på att skurken, the con artist, är mer på modet än någonsin. Men utan kastrering, ingen lag, och utan lag, inget begär. Jansson förklarar vidare hur människan kan finna sitt sanna begär och hur lidandet, genom kreativiteten och ”begärets handling” kan förvandlas och finna tillträde till en symbolisk värld.

Cecilia Sjöholm skriver om ett nytt fenomen som hon ser omkring sig, som hon kallar brutalismen. Det har ingenting att göra med en arkitektonisk stilart utan med en driftsmässig disposition som tar sig uttryck i etisk och politisk våldsbenägenhet: ”Brutalismen handlar om lusten att bryta ner symboliska strukturer. Ju finare det är som man ger sig på är, ju högre och viktigare, desto mer lust finns det i att bryta ner det. Det kan handla om angrepp på normer, symboler och viktiga samhällsinstitutioner, men också på grupper och identiteter. Brutalismen är organiserad. Den tar sig uttryck som förakt, kränkningar, aggressivitet, ofta på nätet, men inte bara”. Detta fenomen ser man inte bara hos de som inte har något att förlora, skriver hon, utan också hos personligheter som Donald Trump som ville ”rensa träsket”, där träsket likställs med etablissemanget. Ett exempel på brutalismen är även stormningen av Kapitolium den 6 januari 2020, där det handlade om att besmutsa statliga symboliska funktioner. Men våldet är också inskrivet i våra institutioner, i överjaget, som inte bara skapar ett moraliskt samvete, utan också en skuld som ger en masochistisk form av njutning. Människor som pendlar mellan underkastelse, aggression och njutning, har ett försvagat jag, som lätt kan approprieras av våldsamma auktoriteter som till exempel Trump eller Bolsonaro. Dessa inkarnerar inte en symbolisk ordning. De är bara plastiska uttryck för den brutalism som driver stora grupper. Vår tids människa är splittrad mellan förkastandet av den symboliska ordningen och begäret efter en ännu starkare symbolisk ordning, konstaterar hon. Vad kan psykoanalysen göra åt denna splittring och vad kan den lära oss om dödspolitiken och den lust som finns i brutalismen? Undrar hon och kommer med en rad förslag.

Det är inte för intet som Freud konstaterade att vi vantrivs i kulturen, men kulturen är också en utmärkt plats för symboliska omförhandlingar och förändringar. För det finns en positiv sak med den symboliska ordningen som inte lyfts fram ofta nog – när vi sätter ord på våra känslor och bilder på våra begär, eller helt enkelt bestämmer hur något bör tolkas eller värderas, tar vi också tillbaka makten och definitionsrätten över våra liv. Det är inte för inte som symboliseringen och tolkningen men också omtolkningen är viktiga moment inom såväl konsten som psykoanalysen.

Georges Didi-Huberman skriver om vår vantrivsel i kulturen, om affekter, varutotemism, kapitalism som religion, denna kult sans trêve et sans merci, som alltid skapar skuld, den mimetiska konkurrensen samt ”värdefetischismen”, detta krig om värde som konstmarknaden idag är en utmärkt illustration av: ”Om marknadsvärdet är en socialt föreställd institution måste vi försöka undersöka dess psykologi och metapsykologi som en fråga om just föreställningar, om det imaginära och det symboliska.” Hur träder man ut ur denna konkurrenslogik och vilka andra värden skulle konsten kunna vila på? Didi-Huberman konstaterar att vi är ur led. Men att vara ur led inte innebär samma sak som att vara splittrad, ty en splittrad människa är fortfarande en begärande människa, som vet att hon inte vill ha det hon begär: ”Människan som är ur led mår tillsynes mycket bättre: hon har förenat sig med en reifikation som hon finner vissa fördelar i och som hon tror sig dra nytta av, som en slags ränta eller kapitalutdelning; hon tror sig inte genomlida något även om hennes beteende är programmerat, pålagt utifrån; hon tillfredsställs av sina begär även om hon måste välja att bortse ifrån att dessa begär inte är hennes egna; hon är inte kluven utan förskjuter allt sitt verkliga eller inbillade onda på en föreställd annan, en hotande fantasibild, som därmed blir föremål för hennes hat. De som är ur led har på ett psykotiskt sätt inrättat en struktur av förkastande (Freuds Verwerfung) där de inte längre känns vid sina egna känslor utan istället ersätter dessa med spektakulära känslouttryck – det yttersta uttrycket för varje skådespelssamhälle.” För att dekonstruera vår vantrivsel i kulturen och hur reser vi oss mot reifikationen vänder sig Didi-Huberman till Walter Benjamin, Rosa Luxemburg, Hannah Arendt, Ernst Bloch, Bertolt Brecht, Theodor Adorno och Herbert Marcuse – som visste hur man på ett icke-resignerat sätt utövade den ”politiska fantasin”, den inbillningsförmåga, vars brist förstelnat våra känslor. Han förespråkar också en ”utställningsetik” à la Benjamin som frigör blicken bortom kapitalismens utställningskult i sökandet efter ett icke utbytbart, icke-fetischistiskt, icke-narcissistiskt och icke-dömande värde.

Anna Kontopoulou har tittat närmare på curatorns hysteriska position inom konstvärldens symboliska ordningar och institutioner, dennes sökande efter kärlek och politiska utopier, med utgångspunkt i eventet ”Radical Love: Care as Resistance”, en serie event som utforskade curatoriska praktiker i queera och BIPOC konstnärliga praktiker, som hölls på Iaspis 2022. Kontopoulou undrar om det fortfarande är möjligt att kurera autonoma, participatoriska events som lyckas undfly ”mästardiskursen” (mästarens vilja att veta, kontrollera och kolonisera hysteriskan), utan att sociala frigörelseprocesser vänds till sin motsats. Kontopoulou föreslår en ”performation av det symboliska” och en nonssens-mentalitet som kan leda subjektet utan att det är medvetet om det.

I detta Palettennummer har vi även en djupt poetisk text av Nazanin Raissi som skriver: ”Vi tar varandra i hand. Vi har ett löfte att ge. Tiden går inte att hejda. Vi tittar in i kameraögat. Vi minns magisterns ord. Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga. Vi bryter ordningen. Vi ska tala om kärleken, döden, smärtan och det glömda. Avtryckaren knäpper.” I en lika poetisk, varm och djupt passionerad text skriver Charlott Malmenholt om Euripides Medea. Hon går till Sara Stridsbergs pjäs Medealand (2012), till Lars von Triers filmatisering av Euripides pjäs 1988, till känslorna som riskerar att dränka oss, likt havet i Triers film, som korresponderar med elementen på ett närmast fysiskt sätt, dialektiken mellan eld och vatten, blixten i Zeus hand, eller svärdet i Medeas. Euripides skriver: ”De heliga floderna strömma baklänges uppför bergen, rättvisan kastas omkull, och allt vändes upp och ned." Men Medea vägrar att låta världen fortgå utan hennes inverkan: hon skall vända havsströmmarna. Hon ska vända upp och ned på världen. ”Om mannen har lagen på sin sida ska Medea skipa sin egen rättvisa. Hon ska tända eld på moderskapet”, skriver Malmeholt och går till Karin Johannissons Nostalgia för att bringa inspiration.

Det finns ingen Andre till den Andre hävdar Lacan i sitt sjätte seminarium. Pablo Lerner drar i sin dekonstruktion av den Andre konsekvenserna av denna slutsats, bland annat att den Andre är inkomplett och att det föreligger en tomhet i den Andre. Han erbjuder i en intrikat psykoanalytisk och teologisk läsning av Guds- och sanningsbegreppet, av det reala, intet, glappet mellan kunskap och sanning i en psykoanalytisk session, av hålet som produceras i den symboliska ordningen genom ord och symboler, samt en rad förklaringar till varför sanningen inte har någon grund i något, varför den endast kan fångas genom sin egen frånvaro och varför Gud vistas i ordlösheten, i tystnaden och den tomhet som denna tystnad lämnar efter sig.

Vad återstår att göra inför tomheten? Att skratta. Sophie Mendelsohnanvänder sig av Freuds teorier om skrattet, överlägsenheten och den ”grymma empati” som den oftast genererar, för att därigenom leverera en anti-psykologisk läsning av människans grymheter. För som Derrida hävdar i en föreläsning 2000: ”psykoanalys är namnet på det som, utan teologiskt eller annat alibi, närmar sig den psykiska grymheten i sin renaste form”. Mendelsohn går till Freuds teorier i Masspsykologi och jaganalys (1921) för att förstå hur psykoanalysen lär oss att umgås med det oförsonliga och djupt irreparabla inom människan, inte minst hennes främlingsfientlighet och relation till ”icke-jaget”, detta något vi aldrig vill kännas vid, som upplevs som en del utanför oss, men som är en del av oss, som brukar vara smärtsamt och ge upphov till symtom. Mendelsohn går in på Frankrikes relation till sin koloniala historia i bland annat Algeriet och reflekterar över hur ”det oförsonliga undandrar sig och förblir okänt mitt bland det som ordnar systemet som system”. Detta genom att dra kopplingar till Lacans begrepp det lilla a-et som upprätthåller fantasin om det reala och ofullbordar det symboliska. Hon frågar sig med hjälp av Lyotard hur man kan vara trogen det oförsonliga i en kontext då politiken slutat eller snart kommer sluta vara den främsta platsen för att synliggöra det som är oförsonligt. Mendelsohn förespråkar en ”oförsonlighetens barbari” och går till botten och gör upp med Claude Lévi-Strauss debattväckande föreläsningar för Unesco om civilisationsprocessens homogeniserande egenskaper, där han tog avstånd från rasismens undanröjande, eftersom en sådan strävan riskerade att upphäva själva den kulturella mångfalden.

Vilka gränser stärks och omförhandlas genom föreställningen om en urban konst i ett globaliserat och segregerat Sverige? Och vad händer när estetiken används för att lösa samhällsproblem, alternativ, förneka dem? Daniel Ricardo Terrés reflekterar i en text om kampen om konsten i det offentliga rummet och de kulturkrig den gett upphov till -bland annat debatten kring Vita Havet, där ”särskilda (rasifierade) gruppers intresse gjordes till partikulära och irrationella, medan andra (hegemoniska) gruppers intresse förstods som reell politik” - över de politiska beslut och kriser som format den kollektiva synen på urban konst idag. Terrés vänder sig till Tego Calderón, en av pionjärerna inom hip-hop och reggaetonrörelsen, liksom Ernesto Laclau och Chantal Mouffes teorier om antagonismens betydelse för sociala handlingar, och föreslår en omförhandling av såväl den urbana konstens och kulturpolitikens grundvillkor.

Sist men inte minst erbjuder vi i detta nummer en text av Patrik Haggren som tittat närmare på Meira Ahmemulics virtual reality-verk De höga husens rundgång som handlar om både den antimoderna fornvännen Leonhard Fredrik Rääfs (d. 1872) folkloristiska samling, magiformler, ätandet av en grön ärta som under nio torsdagar växt ur örat på en nedgrävd katt, ett par ungdomar i Gårdstens miljonsprogram, män som ropar genom megafoner ”periferi” och ”no go zone” samt ”ljusspelet från världens rotation som tar sig genom de brutalistiska snitten i betongräcket”. Språkförbistring är ledordet, för den skapar oreda i hur konsten reproducerar den ojämlika staden. En symbolisk oordning inom den symboliska ordningen. En kil i systemet.

Detta Palettennummer erbjuder också en närmare inblick i Luna Lopez, Zhenya Machnevas och Aurelie Galois symbolladdade världar.

Trevlig läsning!
Sinziana Ravini med redaktionen