Paletten Nr 334

Bästa Palettenläsare,

Svenska städer tillhör de mest segregerade i hela Europa, men vad har det egentligen för betydelse för den kritiska diskussionen om konst? Denna fråga har Daniel Terres och Patrik Haggren ställt genom arbetet med Urban Konst vid Göteborg Konsthall och velat skapa utrymme för att undersöka den kollektivt. Till sin hjälp tog de Merima Dizdarević för att handleda en grupp unga med intresse för både konst och maktmekanismer. Så skapades Skälens tunga, en skrivgrupp som tillsammans och som enskilda skribenter diskuterat, läst och skrivit konstkritik. Ett samarbete med Paletten inleddes omedelbart och blev en del av vårt pågående försök att vidga och utmana varifrån och hur det skrivs om konst. Redan förra numret bidrog Skälens tunga med ett kollektivt text-montage, presenterat på Bokmässan i Göteborg. I detta nummer utvidgas samarbetet ytterligare genom den redaktionella processen. Vi är därför mycket glada att Palettens biträdande redaktör Patrik Haggren och Merima Dizdarević går in som gästredaktörer tillsammans med Skälens tunga.

Vi vill passa på att tacka alla prenumeranter för ert stöd, vi är inget utan er!

Sinziana Ravini och Fredrik Svensk, chefredaktörer.

Redaktionellt

Abstraktioner i grå oljefärg, online-samtalen, bostadsrätter i Umeå, arvodena, who translated that sentence, oklarheten i positionerna, monumentet, sömnen, västkustens gungande salt, själva språket, världsomspännande nät understödda av hotet om eld och rök, numrets utseende och papperskvalitet, heltäckningsmattan som bekantat sig väl med flagnande hud från de pannor den burit, Alliansfria rörelsen, förståelsens grepp, kvick hjärna och bultande hjärta, den ideologi som bebor publicistiska rum, Alien-saccosäckar från 90-talet, synonymer liknelser metaforer, skiftningarna mellan positionerna hos alla inblandade, Jugoslavien, kraftiga psykoakustiska fenomen, en tävling i vem som är mest kritisk, 100% av festen, Torneå Lappmark, Bytet och Bekims två huvuden, våra förhållanden till varandra, våra förhållanden till andra – allt här har påverkats av omvärldens sociopolitiska och ekonomiska konditionalitet, och skiftningarna mellan positionerna hos alla inblandade, våra förhållanden till varandra, våra förhållanden till andra.

Detta nummer av Paletten har gjorts tillsammans med Skälens tunga, en skrivgrupp för konstkritik som initierades av Urban Konst på Göteborgs Konsthall i början av 2023. Urban Konst handlar om hur inskränkningar och konflikter i staden reproduceras genom konsten. Hur lagrar och avtecknar konsten skeenden, distinktioner och gränsdragningar kopplade till olika former av förbindelser och segregation i staden? Men framförallt, har inte konsten en potential att omkomponera gränsernas och konflikternas villkor i riktning mot någonting gemensamt? Skälens tunga var ett sätt att skapa en gemenskap för att utvidga samtalet om konst. I förra numret av Paletten publicerades ett kollektivt text-montage av medlemmarna Siri Berzelius, Linda Eriksson, Zelal Erdal, Jasmine Esfahani, Sara Garib, Maral Mavizi, Charlie Vince Jakobsson, Tara Talebsafa och Nora Wurtzel. I detta nummer har de deltagit i det redaktionella arbetet genom en rad samtal med dramatiker, poeter, bildkonstnärer och kritiker. Teaterns språkvillkor, diasporans poetik, ready-made konstkritik, den kollektivt självorganiserade konstateljén och den kollektivt skrivna recensionen är några av de fenomen som de undersökt i detta nummer. Samtalen är en slags förlängning av kursen som tidskrift. De backas upp av fler bidrag som tangerar gruppens diskussioner under året.

Jennifer Hayashidas “Talking Translation: A Dreamatic Work” iscensätter en klassrumssituation där karaktärerna simultant producerar och översätter text. Därigenom visar de sina subjektiva och politiska positioner i just det språkliga görandet. Hayashidas verk är inte olikt en av våra utgångspunkter, att konsten är en angelägenhet för politisk subjektivitet. Tillsammans har deltagarna i Skälens tunga försökt att undersöka och svara på konst på olika sociala, genremässiga och institutionella platser, utan att förutsätta gemensamma referenser. Gruppen har arbetat med autoetnografiska grepp från etnografin för att luckra upp nya sorters kunskaper (R.I.P. antropologin). Och essäns möjlighet att utgå från den egna erfarenheten för att ifrågasätta tanken om ett neutralt skrivläge, ofta förknippat med vithetens strukturella position. Även på den högsta av troner sitter man ändå på arslet, som essäns daddy Michel de Montaigne skrev!

Denise Ferreira da Silva talar om det vita subjektets genomskinlighet i ett samtal med Susanne Leeb och Kerstin Stakemeier. Samtalet kan läsas mot bakgrund av Ferreira da Silvas "Mot en svart feministisk poetik" (Paletten 25.02.2019) vid slutet av en värld genomsyrad av kapitalistiska och koloniala ordningar. Po-etiken mot slutet av världen gäller en kritik av sakernas ordning, i vilken mänsklig autonomi och självbestämmande bygger på andras ojämlikhet och idén om “kulturella skillnader”. Men det handlar också om att vrida konstverket ur förståelsen – där kritiken ibland antas höra hemma – och istället låta det ledas av fantasin. Po-etikens förskjutningar av språklig sinnlighet och tanke står kanske inte så långt ifrån poeten och filosofen Édouard Glissants (1928-2011) begrepp om opacitet, som Skälens tunga har tagit intryck av. Opacitet kan sägas beteckna en slags grumlighet bortom identitet som kan frigöra formen i det egna uttrycket, och detta ledde vidare till samtal om nödvändigheten i att vara poetiskt precis. Om det ger mening.

Det till synes experimentella i att pröva kritiska former är egentligen inget nytt – utan snarare ett skrivande präglat av att redan befinna sig på plats i en komplex och motsägelsefull realitet, från vilken löften om representation och inkludering framstår som otillräckliga. Siri Berzelius, Jasmine Esfahani, Sara Garib och Tara Talebsafa pratade med poeterna och författarna Athena Farrokhzad och Felicia Mulinari om dikten Glömskans arkiv, ett lyriskt manifest som länkar minnet av rasism globalt till nuets kamper i Malmö via rasistiska våldsdåd i närtid, i syftet att skapa en gemensam, offentlig bestående berättelse som kan åtfölja oss i framtida kamper. حافظه muisti ذاكرة memory minne memoria. Samtalet ackompanjerar Bekim Gašis teckningar, där till exempel Rosa Luxemburg går på Möllevångstorget i dagens Malmö. Gašis anakronism påminner om poeten Joseph Brodskys praktik, där anakronismerna i det lyriska språket har allt att göra med exilens förfrämligade tillvaro. Den överdimensionerade korpen i Bytet ur serien Ur fokus (2008-2011) fungerar på ett snarlikt sätt som en till synes orimlig koppling, och ersätts i andra verk av en katt eller en kungsfiskare i färg där allt annat är i blyerts.

Charlie Vince Jakobsson har talat med Karl Katz Lydén om prövandet av kritiska former som ett sätt att kringgå narrativet om konstens förlorade sociala sprängkraft – inte bara teoretiskt, utan också litterärt och poetiskt via Lydéns diktbok Poems and Parables on the Political Utility of Art och nätpublikationen Found Review som recenserar konst i montageform. Kan kanske juxtapositionering eller ett sorts brevidställande av olika metoder och material skapa nya konceptuella och sinnliga brytpunkter, och även bryta konstens isolering eller avstånd från betraktaren? Om Lydén testar konstkritikens förutsättningar så undersöker dramatikern Iggy Malmborg teaterns apparat. Malmborg menar att han producerar sceniska “jag” som är opålitliga, i motstånd till ett kommersiellt begär efter autenticitet och dokumentärt berättande. Vad innebär det att använda fabrikation snarare än mer performativa medel? Zelal Erdal, Charlie Vince Jakobsson och Nora Wurtzel har pratat med Malmborg om hans Försök om skådespelarens paradox som nyligen framfördes på Göteborgs stadsteater, och som publiceras i detta nummer. Linda Erikssons, Maral Mavizis, Nora Wurtzels och Charlie Vince Jakobssons respons till Forms of the Surrounding Futures på Röda Sten Konsthall är i sin tur en slags extrapolering av Skälens samtal om gemensamt skrivande, här i förhållande till biennalen som ett av samtidskonstens standardformat.

Loulou Cherinets State Design på Bildmuseet i Umeå är ett slags svar på frågan hur konsten reproducerar urbanitetens motsättningar. I alla fall enligt Lisa Nyberg som ser Cherinets utställning om det nybyggda bostadsrättsområdet i Öbacka strand, nära museet, utifrån nybyggarkolonialismen i Sápmi och Palestina. Cherinets målningar av husen som omsluter betraktaren i utställningen är bättre än verkligheten, menar Nyberg. Men det Cherinets sinnliga förtätning av staden på detta sätt åstadkommer, resonerar hon vidare, är en förfrämligande effekt som bryter med den urbana vardagsuppfattningen. I denna trygghetens arkitektur ser Nyberg istället den statliga politiken för hederligt beteende och polisgripanden utan misstanke, som implementeras samtidigt som stöden till folkrörelserna dras in. När vi nu kan läsa i tidningen hur poliser med automatvapen ska göra julhandeln tryggare – och ser en slags utvidgad kulturpolitik växa fram för vilken kultur tycks falla in under polis och migration – då kräver kanske bristen på engagemang på vägen mot en potentiell svensk etnostat andra tidsförståelser och andra geografier. För Nyberg börjar det med att tänka samtiden genom hur kroppen och platsen regeras. The Lapin Kings tags insisterar på nordsamiska, byfinska, lulesamiska och gällivarefinska, en handling som är en del av rörelsen för återtagande av språk och kultur, och som motsätter sig koloniseringen av Sápmi. I detta nummer presenteras ett litet urval ur en fotoserie som sträcker sig över ett stort geografiskt område från Torneå Lappmark till Boden och Gällivare. Tagsen och dokumentationen finns över stora delar av den inhemska kolonialmarkernas militärzoner och projekterade hamnområden.

I Sara Lidmans bok Gruva talas det om att alla svenska bosättare och markexploatörer som dött och begravts i jorden, gjort att marken talar svenska när den blir störd. Vilket slags språk kan avslöja det som redan är uppenbart, att det som idag kallas trygghet bär på synonymerna utvisning och utrotning – från Sverige och i Gaza. När friheten att tala eller vara tyst om ett folkmord i själva verket är privilegiet att ljuga om det eller förtiga det. Det frågar Felicia Mulinari och svarar med att översätta sorgen mot horisonten. Mulinari skisserar ett poetiskt minnesarbete med diasporans sorg och förlust, men också dess kunskap, språk och utopi. Diasporisk subjektivitet vägrar uppfattningen om identitet enligt vilken man antingen är autentiskt svensk eller autentiskt inte det, menar Mulinari, och hittar ett språk mellan bokstäverna på demonstrations-plakaten, i trotsets oljud och i ramsan som politiskt slagord och besvärjelse: “Jag ska kräkas upp allt de inhägnade och i mitt gula kräk finns mitt röda blod och i mitt röda blod finns både hav och flod.”

Palettens Frida Sandström skriver om Adam Christensens och Ursula Reuter Christiansens utställning Bedtime på Tønner Art Museum i Danmark, i en recension som hon dragit tillbaka från tidningen Artforum. Utifrån de avhopp och ofrivilliga uppsägningar som nu sker i konstvärlden på grund av ställningstaganden för det palestinska folkets kamp, problematiserar Sandström i en ny text det ständiga återskapandet av den ensamma kritikerns position. Avhoppet kan indikera ett tomrum som tecknar konturerna av “att vara någon annanstans, att göra något annat tillsammans”, mot kritikbranchens spekulation med ordens innehåll, och relationerna och samtalen som utgör tänkandet. Longest Night berättar för Skälens tunga om hur de strävar efter autonomi genom kollektiv omsorg för verksamheten kring en screentryckverkstad i Kortedala industriområde i Göteborg. Utbyte och samarbete är sätt att reproducera förortens vision om jämlikhet, hållbarhet och grannskap. Samtidigt innebär det att upplösa gränsen mellan underjordisk kulturpraktik och professionell konst, och att fortsätta trots kulturens ekonomiska marginalisering och en repressiv gränsbevakande politisk nationalism.

Clava / Michael Goldbach som ställer ut konstverk och ljusinstallationer på svartklubbar berättar för Paletten om sin färguppfinning “neongrå”, och om hur dans kan få folk att uppleva ett verk under flera timmar. Avsaknaden av den typ av förväntad reflektion som gallerirummet premierar skapar en ingång till konsten som får Clava att fundera på om det är konsten eller presentationen av konsten generellt som är asocial. Palettens Laleh Kazemi Veisari skriver fram ett frändskap med konstnären Cornelia Hermansson. Från en målare till en annan talar Kazemi Veisari om färgerna, andning och upprepning, det kontrollerade och det automatiska, oändligheten och konstverket som oändligt komplext. Tanken återkommer hos Amina Hocine, som Paletten har talat med apropos hennes musikstycke ātamōn (2023). Hocine berättar om partituren och mistlursorgeln som hon tagit fram för verket, och om hur verket skiftar på platsen och i stunden för framförandet. En annan sorts förskjutning finns i Jasmine Esfahanis användning av indirekt språk som beskriver handlingsförfaranden i en text om målaren och sufisten Ivan Aguéli (1869–1917). Avståndet via rösten som återger betraktelser verkar som en bildkatalysator. Palettens Andria Nyberg Forshageskriver i sin tur om komplexiteten i den digitala förmedlingen av allt från “plast till korall, aska till nätverk”. Via två augmented reality-utställningar i Tyskland undrar Nyberg Forshage om syftet med konstens synliggörande av den digitala världen mekanismer. Är det att visa att den digitala teknologins destruktiva infrastruktur för krigföring och exploatering av sinnena kan vändas till något kreativt? Eller är det snarare att avslöja skövlingen och döden som vår sköna nya teknikvärld bygger på? Något som aktualiserar en gammal skiljelinje: är det fråga om estetisk politik, eller politisk estetik?

Poeten Tongo Eisen-Martin säger att det inte finns någon ideal stil eller publik, “bara ett forsande sammanhang av språk genom vilket vi rör oss mot frigörelsen”. En liknande poetik klingar i titeln Denna förbindelse mellan alla med lungor av poeten och kritikern Juliana Spahr, som sagt att det är svårt att säga vad en dikts politiska möjligheter är, men att politiken oavbrutet påverkar dikten. Dikten kanske inte kan störta system av förtryck, men den kan åtfölja dig i kampen, likt de grekiska kravallhundarna när de följde med ut med demonstranterna och skällde på poliserna i efterdyningarna av finanskrisen 2008. Spahr nämner dikten som trycks på omslaget av detta nummer av Paletten, If we must die, av poeten Claude McKay (1889-1948). Dikten skrevs i och åtföljde motståndet till vit makt-terrorn mot afroamerikaner i USA under det som kom att kallas den ”röda sommaren” 1919, och har citerats och använts världen över i samband med kamper mot förtryck. Till exempel spreds den bland fångarna på Attica och skrevs på väggarna under fångupproret 1971 och idag, över 100 år senare, minns vi den genom den palestinska poeten Refaat Alareers dikt If I must die. Den skrevs första november i år, bara några veckor innan han blev mördad tillsammans med familjemedlemmar i Gaza i en attack av den israeliska, bosättarkolonialistiska apartheidmakten.

Merima Dizdarević och Patrik Haggren med redaktion