Paletten Nr 332-333

Kulturpolitiskt kaos och kroppspolitisk praktik

Under de senaste åren har vi fått ta del av mängder av politiska utspel kring kulturens villkor: händelser som inte alltid varit så lätta att förstå. Oklarhet kring vad som faktiskt är på väg att hända med konstens nationella infrastruktur är en av bakgrunderna till detta nummer. En annan är en rad kritiska försök att undersöka och förändra vårt fysiska och psykiska tillstånd. Därför har vi under arbetets gång kommit att kalla detta dubbelnummer för ”kulturpolitiskt kaos och kroppspolitisk praktik”. Ett av de mer slående exemplen på det kaotiska läget för kulturpolitiken är krisen på Nationalmuseum som hotas av nedläggning i ett Sverige styrt av en nationalkonservativ regim. Denna paradoxala händelse är bara ett exempel på konstens allt mer oklara funktion i den svenska senmoderniteten. Men kanske är det inte så konstigt. Borgerligheten har under senare år allt oftare frångått sina egna doktriner och förefaller inte längre se något behov av fri konst och bildning. Samtidigt tycks inte ens nationalisterna i Sverigedemokraterna bli nämnvärt besvärade om Nordens största nationalmuseum skulle behöva slå igen portarna. När dessutom vänstern inte tydligt inkluderar konsten i välfärdens ”vård, skola, omsorg”, och endast i bästa fall försvarar principen om armlängds avstånd, så är det sannerligen en hel del som står på spel vad gäller konstens villkor.

I ena stunden ska konsten lösa alla möjliga samhällsproblem, och i nästa stund förefaller den varken duga till att bidra till en liberal frihetsideologi eller till en nationalistisk myt om svenskheten. Inte så konstigt då att avskaffandet av en gemensamt förvaltad konst för alla oftast sker i den kapitalistiska realismens namn. Statliga Nationalmuseum hotas ju bokstavligen av att inte kunna betala hyran till sin statligt ägda fastighet. Men vad betyder detta för styrningen av konsten? Att armlängdsprincipen idag inte fullt ut tillämpas i regional och kommunal kulturpolitik, och att krav på specifika samhällseffekter kan styra konstens former, är redan konstaterat av Myndigheten för kulturanalys (10/6, 2021). Men frågan är om inte effekterna av de ekonomiska principerna bakom de statliga konstinstitutionernas höjda lokalhyror är mer dramatiska än när konsten underställs krav på att gynna turismen, tillväxten, folkhälsan eller mångfalden. Nationalmuseums kris gör en sak väldigt tydlig: grundsatserna för den ekonomiska politik som behandlar myndigheter som bolag är också en del av en utvidgad kulturpolitik med potential att avskaffa kulturens kärnverksamhet. Vad är nästa steg? För den som följer logiken i det offentliga samtalet står alternativen klara. Antingen säljer staten ut Friedrich August Stülers 1860-talsbygge på Blasieholmen för att få in pengar till att hyra av privata ägare eller så tas resurser från någon annan budgetpost så att hyran kan betalas. Två tillfälliga lösningar som framstår som konstgjord andning.

Parallellt med de senaste årens partipolitiska oklarhet kring förvaltningen av konsten i samhället har de filosofiska grundvalarna för det västerländska konstbegreppet problematiserats. I Paletten och på många andra platser har det ägnats stor kraft åt att analysera konsekvenser av och begränsningar med samt alternativ till den universella mänsklighet som estetiken och institutioner som Nationalmuseum har varit en del av att normalisera. Samtidigt har konstens former blivit alltmer integrerade i alla möjliga sammanhang, ofta med lika uttalade sociala som estetiska mål. Detta gäller inte endast i presentationer av konst som förknippas med urfolk eller det globala syd, utan har också skett på vanliga grupputställningar i städer som Göteborg. Ett exempel på detta är Drömmarnas monument som uppfördes på Götaplatsen under sommaren 2023, ett verk vars uttalade mål var att förbättra den psykiska hälsan i staden. När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna ville ha bort verket (SVT 22/5) aktualiserades hur dessa borgerliga partier börjat bryta med grunderna för den kulturpolitik som de under hela efterkrigstiden delat med partierna på andra sidan blockgränsen. Under den tidiga hösten skedde ett liknande gränsöverskridande när chefen för kulturförvaltningen i Borås, med hänvisning till det rådande säkerhetsläget efter koranbränningarna, tillfälligt blev curatoriskt operativ. På Borås kulturhus stoppade hon plötsligt en installation av den iranska konstnären Sadaf Ahmad (BT 6/9). Båda händelserna är exempel på hur kedjan mellan partipolitiken, tjänstemannarollen och konstinstitutionernas konstnärliga ledning idag osäkras. Men vad betyder det när kedjan bryts av, och kulturens tjänstemän avskaffas, vilket hände nyligen i Norrköping när den moderata ledningen avskaffade kulturnämnden för att istället låta konsten förvaltas av ”Tillväxtkontoret”? Är talet om Norrköpings symfoniorkester som en grupp priviligierade elitister ett symptom på hur den liberala demokratin är på väg att avskaffa sina egna ideal om fria medborgare? Eller är det ett tecken på att kulturens ideologiska funktion som tidigare kritiserats av feministiska, marxistiska och antirasistiska perspektiv tappat mark mot högre krafter? Där den västerländska estetiska kulturens universalitet tidigare kritiserats från vänster och från positioner utanför det europeiska för att den reproducerar en vit borgerlig ideologi, så ser vi nu samma borgerlighet kalla samma kultur för ett ”särintresse”. Förvirringen blir total om detta resonemang överförs på Nationalmuseums kris. Det skulle innebära att en borgerlig politiker plötsligt kan betrakta en myndighet som Nationalmuseum som ett bortskämt elitistiskt särintresse, lite i stil med 1970-talets vänsterkritik av ”den vita kuben” och mängder av avant-gardistiska uppgörelser med den borgerliga konsten.

Paletten är inget myndighet likt Nationalmuseum och heller inte en social skulptur som Drömmarnas monument, men vi är med och förvaltar det kritiska samtalet om konst och samhälle i Sverige, och det är på grund av detta som vi får ett avgörande anslag från Statens kulturråd. Eftersom det mesta av det som kallas samtidskonst förmedlas genom just nationella ekonomiska system, så är det med viss oro vi ser på den kulturpolitiska utvecklingen i Sverige. Därför har vi gjort ett specifikt nummer tillägnat några av de frågor som samtidskonsten och kulturen idag står inför.

I det här dubbelnumret av Paletten samlas en rad exempel på vad det innebär att göra konst mitt i denna osäkra situation och samtidigt reflektera över dess villkor. För att bidra till det konstpolitiska samtalet har vi bett några av konstnärerna bakom Drömmarnas monument dela med sig av en visuell representation av deras verksamhet. Dessutom bad vi Anders Frenander, en av de svenska historiker som längst ägnat sig åt att studera kulturpolitikens utveckling, att identifiera en vändning i några av de senaste bidragen till den kulturpolitiska diskussionen.

Kanske kan det faktiskt komma något gott ur den samtida förvirringen på kulturpolitikens område genom en betoning på det historiska sambandet mellan det kulturpolitiska och det kroppspolitiska? Att den estetiska kulturen växer fram i takt med den moderna nationalstaten med dess beroende av industrialiseringen och rovdrift på djur och natur är knappast någon nyhet. Till denna historia hör inte bara uppkomsten av den moderna rasismen utan också nya föreställningar om kön och sexualitet, som spelat en central roll för såväl konstnärliga praktiker som föreställningen om konst. Men hur kan vi egentligen förstå sambandet mellan det industrialiserade och sanktionerade slaktandet och vår tids politiska transestetik? I essän ”SLAKTHUS FEMME” gör Palettens Andria Nyberg Forshage ett försök till en transutopisk blackout och en ny kroppslighet genom att gå i klinch med bland annat Rainer Werner Fassbinders filmkonst och Carol J. Adams ekofeminism.

Det kroppspolitiska och frågan om sexualitetens villkor och möjligheter återkommer i årets upplaga av Göteborgsbiennalen (GIBCA). I vår serie ”Paletten frågar” tog vi kontakt med curatorn João Laia. Genom ett utvidgat begrepp om det queera som kollektiv och en frigörande position som omfattar rasifierade, sexualiserade och naturaliserade andra vill han skapa en icke-normativ samhörighet. Laias tanke är att konstpraktiker bland denna föreställda gemenskap inte bara kan synliggöra de konstruerade dragen i vår samtid, utan också ge utrymme för nya positiva framtider. Från GIBCAs utvidgade program berättar dessutom Runa Rosgaard om sitt verk Road to Ruins som är installerat i Bergrummet på Konstepidemin. Sprunget ur rädslan av att ens erfarenheter ska förvandla en till ett monster undersöker verket förhållandet mellan trauma och escapism.

Vad innebär det om man inte identifierar sig med en sådan icke-normativ gemenskap som GIBCA tar utgångspunkt i? Med utgångspunkt i det pågående upproret i Iran och parollen ”Var inte rädd, var vår röst” som riktar sig till befolkningar utanför landet vars yttrandefrihet och internetåtkomst ger dem möjlighet att förstärka protesterna, diskuterar Maryam Fanni den kroppsliga rädslan för att göra fel när det gäller frågor som rasism, vithet, västerländsk dominans, appropriering och etik.

En som vågat göra fel många gånger i svensk offentlighet är skribenten Linda Skugge. Efter en kommentar av Palettens Sinziana Ravini i ETC (23/8) om Skugge och frågan om porr, prostitution och konst, tog Skugge kontakt med texten ”Skugges psalm”, som vi nu publicerar. Om Skugge undersöker vad det innebär att som kvinna sälja sin kropp, så är Chantal Akerman en av de filmskapare som tematiserat frågan om kön och kroppsligt arbete allra intensivast. Hans Carlsson har i essäform tittat närmare på Akerman och funnit vad han kallar en oviljans blick. Den konstnär som kanske mer än någon annan undersökt kroppsligheten hos en skandinavisk manlighet är Ragnar Kjartansson. Donia Saleh har sett hans stora retrospektiv på Louisiana och läser utställningen genom Maren Ades film Min pappa Toni Erdmann (2016).

Psykoanalysen är central för Palettens undersökning av bildens roll i formandet av makt- och begärsförhållanden. Gleb Napreenko har med hjälp av Lacans begrepp om jouissance analyserat hur den ryska propagandan för Rysslands invationskrig i Ukraina låter och fungerar.

Vid sidan av det psykoanalytiska är det pedagogiska en central tematik för Paletten, vilket Palettens Gabo Camnitzer undersökt i en rad verk och artiklar. I projektet Varför? (Sätt örat mot jorden och berätta vad du hör) har Camnitzer arbetat med konst och filosofi med inriktning mot förskolebarn och pedagoger. I detta nummer har lektorn i pedagogik Liza Haglund samtalat med Camnitzer om konsten som en plats för barn att vara kreativa och kritiska på i skolan. Om detta ska förmå förändra ett samhälle som lär oss att individualisera våra problem, resonerar Camnitzer, måste barnens utforskande utgå från den levda kroppens erfarenheter och samtidigt ske med ”odlandet av en förståelse av gemenskap som en sammanflätning, i och bortom skolan, kvarteret, samhället”.

Ytterligare en av Palettens ambitioner är att skapa nya skrivpositioner och nya sätt att skriva om konst. Som en del av detta arbete är vi glada över presentera den nyblivna konstkritikern Ernesto Fabra som just flyttat till Chicago för att studera och där tittat på tidiga videoverk av Mona Hatoum. I sin text pekar han bland annat på hur hon lyckas gestalta ett kroppsligt motstånd både psykisk och fysiskt, utan att bagatellisera imperialismens och patriarkatets offer. Dessutom publicerar vi det första resultatet av Skälens tunga, en konstskrivkurs som Urban konst på Göteborgs Konsthall gör i samarbete med Paletten. I nästa nummer kommer deltagarna i Skälens tunga medverka i den redaktionella kroppen tillsammans med gästredaktör Merima Dizdarević, curatorn Daniel Ricardo Terrés och Palettens Patrik Haggren som tillsammans kommer att leda arbetet.

Kan kritiken vara dissociativ liksom en förträngd erfarenhet? Kan den vara så intim att subjekt och objekt blandas samman? Som ytterligare en del i Palettens mångåriga undersökning av konstkritikens former publicerar vi nu kritik i brevform. Det är Palettens Frida Sandström som skriver ett brev till vännen och konstnären Cara Tolmies konstnärliga praktik, såsom den presenterades inom ramen för Tolmies utställning Cascade Bend Chambers på Stockholmsgalleriet Mint i somras.

I Paletten har vi som i fallet Tolmie och Sandström under lång tid granskat nya försök att närma sig frågan om subjekt och objekt, i exempelvis den spekulativa realismen och nymaterialismen. Laura Lamiels utställning Vous les entendez? (Hör du dem?) på Palais de Tokyo i Paris har fått Palettens Emet Brulin att hitta en ny ingång till detta konstteoretiska grundproblem och frågar sig vad objekten gör och vill med vår begreppslighet. En liknande frågeställning går att finna i två fotografier av Ronja Fridholm som kastar nytt ljus på en grupp tomater respektive tulpaner. Jag ser rött: Tomatpar och Tulpankvintett är en diptyk ur Fridholms fotografiska arkiv, med fokus på form, färg och objekt.

Konstkritiken är också en redaktionell fråga. Sommaren 2023 uppförde Theresa Traore Dahlberg bronsskulpturen Idrix mitt i Stockholm city. Vi blev nyfikna på bakgrunden till detta offentliga verk, och genom dokumenterande bilder av verket och Traore Dahlbergs beskrivning av detsamma samt en poetisk reflektion av Judith Kiros söker vi nya sätt att överföra offentlig konst till tidskriftens kropp.

Ett annat försök av överföring och vidareutveckling av en installation till Paletten representeras av Enver Ramirez och Daniel Ricardo Terrésminnesarbete över Envers bror Zamir Ramirez, som gick bort 2014. Med montaget ”Negro Escandaloso 4 Ever – The Lost Tapes” vill Paletten lyfta fram hur det musikaliska, visuella och det litterära samspelar i ett kritiskt genreöverskridande berättande om en akut social verklighet. Genom hiphopkulturen och mellan Hammarkullen, Sverige och Bolivia.

Bästa läsare, med alla dessa bidrag fortsätter vi vårt långsiktiga arbete med att utvidga konstens och kritikens demokratiska potential i en tid då kulturens förutsättningar är i drastisk förändring.

Med andra ord, god läsning!
Fredrik Svensk med redaktion